(utdrag ur ”Andlighet, en kunskapsresa”

av

Annakarin Svedberg)

Templet är vackert.

Dess enkla byggnader ligger

utspridda över en sandig gårdsplan – samlingshall,

munkbostäder och själva helgedomen. Jag tror, att de 

allra vackraste buddhist-templen finns här på Lanka.

Portalen är vit, byggnaderna är vita, och lite vid sidan av

står en vit stupa, rundad som ett väldigt ägg och prytt

med en buddhistisk spira, vars avsatser symboliserar

insiktens faser. Ett stort Bodhi-träd (banjan-fikon)

skuggar anläggningen, som också omges av tempelträd,

vars mörka lövverk pryds av doftande, vita blomklockor.

Mot denna bakgrund rör sig några bikkhus i sina oranga

mantlar. Solen, på nedåtgående, färgar sanden

egendomligt röd och från mörkt gröna trädkronor med

läderartade blad sprider de vita tempelblommorna sin

doft

Detta skinande vita tempel innehåller en färgsprakande

bild-berättelse om Buddhas liv, från födelsen vid det

kungliga palatset, till hans bortgång ”ingång i

para-nibbana”.

De buddhistiska templen har, på Lanka, en märklig

utformning som är unik i världen. Innanför dess yttre

skepnad, bländvit, stram och enkel, möter oss en

bildmässig färgprakt och en uttrycksglädje som hos

glada barn som sluppit höra att deras tekniska

kunnande inte skulle vara tillräckligt, och vars spontana

handlag aldrig kommit i närheten av perspektivlära.

Egendomligast är nog själva buddha-bilden där den

sitter, tung och lysande av klara lackfärger. Manteln

klart orangegul, håret becksvart, läpparna glänsande

röda. Bilderna myllrar och trängs här inne i det trånga

altarrummet som helt domineras av denna lysande,

runda släta Buddha-bild.

Beledsagade av munken i hans oranga mantel vandrar

vi in i templet som består av en rund gång kring

altarrummets kärna. Här berättas nu, på detta glada

bildspråk, ssamma historia som vi hört hos Syster

Amita på Stockholms Etnografiska muséum.

Här kryper djungeln in i templet. Den kommer in

genom öppningen i den vitkritade ytterväggen, till

skuggan innanför, där den lyser och berättar för var och

en som tagit av sig sina skor och ställt dem framför tempeltrappan, bugat med händerna mot hjärtat och lagt vita blommor på det smala altarbordet.Vi ser i bilderna allt det som Syster Amita har berättatför oss. Vid höstrusk och vårljus har vi sett henne sitta där på muséets matta, på den invävda evighetsknuten,prydd av ingenting annat än sin välstruknabomullsmantel, parfymerad av den såpa hon tvättat den i. Tygets fall har ibland fått henne att likna en fjäril ur dunklet – lysande och lätt i sin flykt.

Alltid talade hon till oss som ur den djupaste stillhet och det djupaste liv,öppnande portar mot andra portar, mot det oförnimbaras egenartade kärna, ändå djupt förnimbart.

Alltsamman här på bilderna känner vi igen. Allt. Från början.Där är bilden på drottning Maya, skön och mörkögd, svarthårig och översköljd av de praktfullaste smycken.

Palatsets valv och salar omger henne, djungelgrönska omger henne, och den vita elefanten stiger in genom hennes sida, där hon vilar under fullmånen på konungsligt siden. Där är bilden av den just födda prinsen, underbarnet, som redan nyfödd kunde gå och

tala.

Där är den gamle vise med sitt skägg och sina gråa hår, där är kung Sudhodhana  med sammanslagna händer, hänförd inför barnet, och där är de sjungande Devas, himmelska  väsen i  kvinnlig skepnad, som i hänförelse hälsar ”alla gudars och människors lärare.”